Monica Bueno bor tillsammans med sin familj i Costa Azul, Guayas, i södra Ecuador. Hon odlar ekologiska och Fairtrade-certifierade bananer på sin 2,5 hektar stora odling, men också papaya, mango och kakao. Vid sidan av driver hon även en liten kiosk i huset och säljer basvaror såsom ris, ägg, kyckling, mjöl och snacks till grannarna i området. Hennes man jobbar i USA och Monica sköter på egen hand kiosken, odlingen och hushållet.

Med kooperativet Urocal kom hon i kontakt 2002, genom deras grupp för kvinnor där kvinnor möttes och utbytte kunskap och erfarenheter.

- Kooperativet hjälpte mig, inte bara genom försäljningen av bananer och kakao som gett en stabil inkomst vilket bland annat möjliggjort för min dotter att studera på universitetet, utan också med självkänslan och hur jag nu vågar tala inför människor.  Det tyckte jag var oerhört jobbigt innan, men nu vågar jag stå upp för mina åsikter och säga vad jag tycker, berättar Monica Bueno.

Gården ligger omringad av större konventionella bananplantage som flygbesprutar odlingarna och dygnet runt dundrar lastbilar förbi på väg mot Guayaquil dit bananerna i containrar åker vidare till Europa och Nordamerika.

Globalt produceras cirka 100 miljoner ton bananer om året svenskar hör till dem som äter mest bananer globalt, cirka 17 kilo per person och år, om man inte räknar med de länder som själv producerar bananer. Men bara en liten del av bananerna vi äter, cirka 10 procent är Fairtrade och KRAV-märkta, resten konventionella.

Konsumenterna måste ställa krav

När flygplanen kommer för besprutning av plantagerna ropas hundar och barn in, besprutningsmedlen är farliga att andas in och för säkerhets skull håller de sig inomhus när grannplantagen besprutas.

En anställd på Urocals pappa dog i lungcancer efter att hela sitt liv arbetat på en konventionell bananodling och många är sjuka. Utan bevislig förklaring har de flesta ändå en aning om vad det är som gör dem sjuka. Fåglar, insekter och växter utöver bananpalmerna i spikraka rader, lyser med sin frånvaro på plantagen, jorden ligger tung och tyst på marken, luften står stilla. Den biologiska mångfalden som finns på Monicas odling existerar inte där - allt är dött.

- Plantageägarna förstår inte att de dödar människor och försämrar deras hälsa, säger Monica.

- Vissa av de anställda på de konventionella bananodlingarna vägrar ge bananerna till sina barn, då de vet hur besprutade de är.

Monica är förargad över hur liten del av bananerna som säljs till Europa som är ekologiska - då får ju barnen där i sig giftet istället. Det Monica hoppas på är att konsumenterna i Sverige ska sluta köpa konventionella bananer, för att få de konventionella plantagerna att skärpa sig och börja producera en ren, ekologisk produkt utan giftiga kemikalier, både för odlarens och konsumentens skull.

- Men om det inte finns någon press från konsumenterna, kommer de aldrig att ändra sig, avslutar hon.

Text och foto: Julia Tengblad Söder, frilansskribent.

―Vi ser arbetslöshet och ekonomiskt beroende som ett regionalt problem som kräver att politiska åtgärder vidtas. Då måste vi jobba tillsammans för att uppnå det, säger Eranda Baçi från Women’s Association.

För två veckor sedan inledde de albanska organisationen Agenda Institute och Association of Informal Areas samt den kosovanska organisationen Women’s Association ett regionalt samarbete, med stöd av svenska Hyresgästföreningen. De ska arbeta tillsammans med kvinnors och ungas inkludering. Och på lång sikt vill de engagera organisationer från fler länder på Västra Balkan.

― Vi måste skapa utrymme för de här gruppernas delaktighet. Att de hamnar utanför är ett problem i flera länder, säger Elena Polo från den albanska organisationen Agenda Institute.

Association of Informal Areas har startat fyra så kallade sociala företag. Women’s Association i Kosovo driver ett institut som forskar inom ekonomi. Strävan att stärka kvinnors delaktighet har de gemensamt.

― Vi kommer att främja idéer och faktorer för att hjälpa kvinnor och ungdomar att bli anställda eller starta eget för självförsörjning och kanske också anställa andra så småningom, avslutar Elena Polo.

Text: Sayran Eliassi.

Rapporten, On the streets of America: Human Rights Abuses in Ferguson, bygger på vittnesmål men innehåller också ett antal rekommendationer gällande polisens våldsanvändning vid protester.

- Vad jag och mina kollegor blev vittnen till i somras, var en poliskår som var utrustad till tänderna med  militära vapen, jag såg en folkmassa som även inkluderade gamla och barn som kämpade mot tårgas. Vad som nu krävs är ansvarsutkrävande för detta övervåld och genomgripande förändringar, säger Steven W. Hawkins, chef för Amnesty International i USA.

Amnesty kräver att omständigheterna kring dödsskjutningen av Michael Brown klargörs; varför dödligt våld användes mot en obeväpnad person.

Rapporten redogör även för myndigheternas agerande vad gällde de påföljande protesterna, restriktionerna som infördes mot demonstrationer och användningen av tårgas och gummikulor. 

Amnestys rapport tar också upp behandlingen av journalister och observatörer. Mellan den 13 augusti och 2 oktober har minst 19 journalister och fotografer gripits av polisen och andra, bland dem reportar från CNN och Al Jazeera har utsatts för hot och trakasserier. Även människorättsobservatörer har drabbats.

Amnesty listar ett antal rekommendationer riktade mot lokala, delstats och federala myndigheter vad gäller polisens användning av dödligt våld och uppmanar USA:s justitiedepartement att tillsätta en utredning kring polisens befogenheter vid protester.

– Bra att den nya regeringen väljer att visa att målet om ett 100 procent förnybart energisystem inte bara är snack utan även avspelar sig i budgeten för 2015. Satsningarna på förnybar energi genom ökat anslag på havsbaserad vindkraft och solceller är viktiga delar. Regeringens solsatsningar har dock sina fläckar. För att verkligen få igång en utbyggnad av solenergi krävs större åtgärder för att gynna egenproducerad el.

- Att gröna fonden nu fylls med pengar utöver biståndet är helt avgörande för att få till ett bra globat klimatavtal i Paris 2015.

– När det gäller transportsektorn så ser vi nu äntligen stora satsningar på utbyggnad av järnväg och kollektivtrafik, men en kraftigt höjd koldioxidskatt hade behövts för att verkligen minska utsläppen och nå klimatmålen.

Miljöskydd

– Vi välkomnar satsningen på miljöskydd. Det innebär en möjlighet att skydda fler av våra havs- och landområden med höga naturvärden och se till att dessa inte bara blir pappersparker utan sedan faktiskt också skyddas i verkligheten.

Greenpeace har gått igenom regeringens budget på områdena miljö, klimat och energi. Nedan presenteras granskningen i korthet.

Klimat

• Att de rika länderna betalar för anpassningsåtgärder i de länder som drabbas hårdast av klimatförändringarna är en förutsättning för att världens ledare ska lyckas få till ett nytt klimatavtal i Paris 2015.  Att regeringen nu skjuter till 500 miljoner till gröna fonden utan att skära ner på biståndsbudgeten är ett viktigt steg i rätt riktning.

• För att få igång en stor utbyggnad av solenergi krävs mer än investeringsstöd, det måste bli enklare, mer förutsägbart och ekonomiskt lönsamt att producera sin egen el. Den skattereduktion som är föreslagen i budgeten har en svaghet i att det är ett komplicerat system och kan vara svårt för personer som inte äger sina egna bostäder att använda. Vi ser att vidare arbete behövs för att undersöka om detta stöd går att få in på elräkningen exempelvis via nettodebitering.

• Ett hållbart energisystem handlar inte bara om ny produktion av förnybar energi utan det krävs även satsningar på energieffektiviseringar. Därför är det bra med satsningar på miljonprogrammen. Dock är det anmärkningsvärt att det totala riktade stödet till energieffektiviseringar minskar från 567 mkr till 448 mkr.

Kärnkraft

• Det är bra att kärnkraften ska bära en större andel av sina samhällsekonomiska kostnader och att säkerhetskraven ska skärpas. Det är också viktigt att regeringen slår fast att Vattenfalls planer på ny kärnkraft ska avbrytas. Höjningen av effektskatten på kärnkraft är därför välkommen, om än relativt marginell.

• Det är samtidigt anmärkningsvärt att regeringen inte nämner med ett ord att skadeståndsansvaret vid olyckor ska höjas. Här måste regeringen snarast återkomma med konkreta förslag. Troligen kommer också Strålsäkerhetsmyndigheten att behöva ny finansiering för att utarbeta nya föreskrifter för kärnkraften eftersom det arbetet idag finansieras av Vattenfall genom deras ansökan om att bygga en ny reaktor. Denna finansiering bör ske genom en obligatorisk avgift från reaktorägarna.

Miljöskydd

• Det är positivt att fler marina reservat ska inrättas. Detta är viktigt för skyddet av såväl havsmiljön som fiskebestånden. Idag har Sverige skyddat 6,3 % av sina hav. Det kan jämföras med 20 % i Danmark, 30 % i Nederländerna eller 40 %  i Tyskland. Sverige ligger långt efter. Vi förväntar oss nu att det havs- och fiskeriprogram, som stöds i budgetpropositionen, i linje med havsmiljödirektivet kommer att säkerställa fiskestopp i flera skyddade områden.

• Vi välkomnar att fiskebestånden ska bibehållas eller återuppbyggas till en biologisk status som motsvarar maximalt hållbart uttag (MSY). Denna ambition kommer dock inte att uppfyllas så länge utkast tillåts för bottentrålande fiske i Västerhavet. Detta anses som ohållbart av såväl Greenpeace och Havs- och Vattenmyndigheten som av yrkesfiskare.

• Svergie har länge halkat efter när det gäller de målsättningar för skydd av skogsområden som Sverige åtagit sig i FN-överrenskommelsen i Nagoya. Kraftfulla åtgärder för att skydda i synnerhet den produktiva skogsmarken behövs. De höjda anslagen måste nu leda till mer ambitiösa etappmål i arbetet med att uppnå Nagoyamålen.

Miljögifter

• Vi ser ett fortsatt fokus på en giftfri vardag för barn och satsningar på att fasa ut farliga kemikalier i vardagsprodukter som textiler och leksaker. En tydlig linje om att arbeta för att EU ska reglera fler skadliga ämnen och även titta på kemikaliegrupper istället för att enbart reglera enskilda kemikalier.

Kontakt:
Annika Jacobson, chef för Greenpeace i Sverige: 070 542 08 90
Daniel Bengtsson, kommunikationsansvarig: 070 300 95 10

Under kursen diskuterar vi dagens aktuella hållbarhetsfrågor och de utmaningar vi står inför. Vi möter människor och organisationer som jobbar med omställning i praktiken och vi studerar hur dagens resursutnyttjande påverkar lokalsamhällen och jordens skafferi.

Efter slutförd kurs har du fått fördjupad kunskap i hur hållbar utveckling praktiskt kan ta form i delar av det samhälle vi lever i. Du kommer även att ha fått erfarenhet av olika former av demokrati- och folkbildningsarbete.

Arbetsformer

Vi tror att det bästa sättet att lära sig grunderna i odling och djurhållning är att praktiskt få prova på och själv utföra projekt i lagom storlek. Den praktiska kunskapen kan sedan återkopplas till den teoretiska för en ökad förståelse. Under de sex helgträffarna kommer vi därför, i grupper, arbeta med antingen odling, djurhållning eller solenergi. Under studietiden mellan träffarna arbetar du individuellt eller i grupp med att teoretiskt fördjupa dig i olika hållbarhetsfrågor och arbeta med omställningsfrågor på en lokal och/eller global nivå.

Kostnader

Undervisningen på kursen är kostnadsfri. Kostnader tillkommer för resor till helgträffarna, studiebesök, kurslitteratur och boende och mat i samband med helgträffar och studiebesök. Kostnader för mat och boende uppskattas kunna bli ca 300-450 kr per helg.

Studierna kan finansieras med studiemedel från CSN.

Planering och kurslitteratur

Veckoplanering för kursen och preliminär litteraturlista går att hitta på skolans hemsida, www.farnebo.se från och med den första februari.

Kursstart, ansökan och antagning

Kursen ges preliminärt 2015. Startar i så fall i mars. Gör intresseanmälan så får du veta mer.

• Mejla kontaktperson
  
• Intresseanmälan och beställning av ansökningsblanketter
  

Fred Musimenta har fått en släng av malaria, men har kravlat sig ur sängen och tar emot oss i byn med öppna armar. Den nu pensionerade prästen kom till byn Butimba för drygt 40 år sedan. 

– Då upplevde vi aldrig torka här i området, inga stormar eller starka vindar och människor dog inte av blixtnedslag. I dag sker allt detta. Och regnen som alltid varit regelbundna kommer nu vid märkliga tidpunkter, berättar han.

I takt med att allt fler människor flyttat till regionen Hoima i västra Uganda har skogen huggits ner. Fred Musimenta leder i dag byns lokala miljögrupp som bland annat återplanterar träd för att motverka utvecklingen.

– Konkurrensen om resurserna har ökat. Vi behöver träd till virke och som bränsle. Från skogen får vi också mediciner, säger han.

I arbetet får Fred Musimentas grupp stöd av NAPE, Ugandas ledande miljöorganisation och en av Naturskyddsföreningens samarbetsorganisationer. De utbildar byborna om deras rättigheter till sin mark och till kompensation – och om de lagar som reglerar oljeverksamheten.

Lucy Mbuubi är gruppens sekreterare och berättar att hon är stolt över att vara med i Butimbas miljögrupp. Där driver hon bland annat upp nya trädplantor i miljögruppens egen plantskola.

– Jag har insett hur viktiga hållbarhetsfrågorna är och pratar om träd så fort jag får chansen, säger hon.

Samtidigt är Lucy Mbuubi orolig för att oljan inte kommer innebära några fördelar för kvinnorna i regionen. De nya jobb som kan skapas kommer inte att vara för dem, menar hon.

De senaste åren har spekulanter anlänt i regionen Hoima och övertygat fattiga människor att sälja sin mark. Det skapar ytterligare konkurrens om de lokala resurserna när befolkningen behöver tränga ihop sig på mindre markområden.

I byn Butimba, liksom i den övriga regionen, är befolkningen lågutbildad och har begränsad kännedom om sina rättigheter. De är också ovana vid att tala med myndigheterna. Tack vare byns miljögrupp och stödet från NAPE för byborna i dag en egen dialog med de som bestämmer.

Fred Musimenta förklarar att det är svårare för spekulanter att utnyttja byborna när de känner till sina rättigheter och har organiserat sig.

– Vår grupp fungerar som en fågelskrämma mot de som vill utnyttja området och köpa upp marken, säger han. 

Text: Anna Axelsson och Johan Lindahl.

Idag är det FN-dagen, som varje år firas för att främja de syften, målsättningar och resultat som FN står för internationellt. Millenniemålen, som kom till år 2000 efter toppmötet med världens ledare på FNs högkvarter, är åtta mätbara mål som handlar om att förbättra livet för människor i länder med utbredd fattigdom. Det innebär att fler människor ska kunna göra det som är självklart för oss i Sverige; att äta sig mätta, få gå i skolan och ha tillgång till rent vatten.

Millenniemålen och dess utformning har varit omdiskuterade. Men utvecklingen i världen har det senaste decenniet gått framåt på många områden och flera av målen ser ut att kunna uppnås. Och målen har lyckats sätta frågan om fattigdomsbekämpning och utveckling på den globala dagordningen. Till exempel har många länder redan halverat fattigdomen, antalet barn som börjar skolan är idag högre än någonsin och barnadödligheten har minskat med 41 procent sedan 1990.

En av åtta lägger sig varje kväll hungrig

Samtidigt finns stora utmaningar som inte går att blunda för. Framstegen når ofta inte världens mest utsatta människor; de fattigaste, de som lever i länder drabbade av konflikter och naturkatastrofer samt de som diskrimineras på grund av kön, ålder, funktionshinder eller etnicitet. Fortfarande befinner sig nästan 1,2 miljarder människor under den extrema fattigdomsgränsen och livnär sig på mindre än 1,25 dollar per dag. Av världens befolkning går en av åtta till sängs hungrig dagligen.

Det första millenniemålet är att fullständigt undanröja den extrema fattigdomen och hungern. Att andelen extremt fattiga och hungrande ska halveras till 2015 är ett delmål.

Social utveckling och miljömässig hållbarhet hand i hand

År 2012 började på allvar arbetet med att ta fram ett nytt globalt ramverk som ska ta vid efter 2015. I juni 2012 presenterades rapporten Realizing the Future We Want for All– som lade grun­den för det fortsatta arbetet. En av rap­portens viktigaste rekommendationer var att en utvecklingsagenda efter 2015 behöver innehålla ekonomisk utveckling som inkluderar både social utveckling och miljömässig hållbarhet.

Människors förutsättningar att lyfta sig ur fattigdom och förverkliga sin potential måste stärkas. Utvecklingspolitiken måste vara grundad i de tre pelarna för hållbar utveckling; ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet. För att en sådan agenda ska fungera måste den inkludera alla politikområden.

Gemensamt ansvar för hållbar produktion och konsumtion

Ökad global handel är en av anledningarna till att vi under åren med millenniemålen har sett en dramatisk ekonomisk tillväxt i flera av världens fattigaste länder. Men ofta kommer inte tillväxten alla till del och ekonomin växer på bekostnad av både mänskliga och miljömässiga resurser. I Sveriges utvecklingspolitik uppmärksam­mas utmaningarna med det ekonomiska utanförskapet och man lyfter behovet av en inkluderande tillväxt, det vill säga att alla delar av samhället deltar, bidrar och gynnas för att nå de globala målsättningarna om minskad fattigdom. Det innebär att såväl politiker, näringsliv, civilsamhälle och konsumenter behöver bidra för att uppnå en hållbar produktion och konsumtion. Fairtrade kan vara ett svar på utmaningen att skapa incitament för en inkluderande tillväxt genom en handel som bidrar till att människor själva kan lyfta sig ur fattigdom.

Handel är ett effektivt verktyg som kan bidra till fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling, men bara om handeln bygger på ömsesidig respekt för mänskliga rättigheter. Handelsregler och praxis måste reformeras med målet att övervinna orättvisor och att stärka anställda och småskaliga producenter i länder med utbredd fattigdom för att genom handel kunna ta sig ur fattigdom.

Hållbara val för konsumenter och kommuner

När du väljer att köpa en Fairtrade-märkt produkt, väljer du att lägga dina pengar på en produkt som har odlaren och den anställde i fokus. Genom ett minimipris kan odlaren vara säker på en långsiktig inkomst, och utöver det utgår en försäljningsbaserad premie som används för att göra investeringar i lokalsamhället, såsom skolor och vattenförsörjning.

Både konsumenter och medborgare i landets kommuner har ett stort intresse för att göra hållbara val, som enskilda individer och med skattepengarna genom offentlig upphandling. Siffror från TNS Sifo visar att 84 procent av svenska konsumenter tycker att det är viktigt att kommunerna ställer etiska krav i sin offentliga upphandling. Det nya EU-direktivet kring lagen om offentlig upphandling uppmanar dessutom kommuner och landsting att använda offentlig upphandling som ett verktyg för att uppnå samhälleliga mål, såsom målet om fattigdomskämpning.

Krav i upphandlingar och Fairtrade City

Utbudet av varor finns, men efterfrågan måste öka. Fairtrade Sverige anser därför att det är dags för fler kommuner och landsting att ställa krav på rättvis handel vid inköp till bland annat skolor, vård och omsorg så att fler odlare och anställda ska få möjlighet att ta sig ur fattigdomen.

Karlstad är en av de kommuner som har anammat EU-direktivet och köper på så vis varje år in 80 ton Fairtrade-märkta bananer, vilket gör skillnad för många bananodlare. Det finns goda möjligheter för fler kommuner att följa Karlstads exempel. Utöver att ställa krav i upphandling finns möjligheten för kommuner att ta ett steg längre och bli en Fairtrade City.

I Sverige handlar det om 600-800 miljarder kronor per år som köps in via offentlig upphandling. Genom att fler kommuner och landsting ställer krav enligt rättvis handels principer i de upphandlingar där det är möjligt kan fler aktörer göra skillnad. På så vis kan fler odlare och anställda inom bananindustrin få förbättrade arbets- och levnadsvillkor och våra gemensamma skattepengar användas för att bekämpa fattigdom i världen.

Hijos e Hijas är en av de organisationer där flera av medlemmarna på senare tid har blivit utsatta för hot och förföljelser.

Camilo Álvarez Benítez, en annan Hijos-medlem, var en av de fler än 90 människorättsförsvarare som den 8:e och 9:e september fick dödshot till sin e-post. I meddelandena utpekades människorättsförsvarna som militära mål och varnades att de kommer bli mördade. Ett av meddelandena var underskrivet av den officiellt sett avmobiliserade paramilitära gruppen Águilas Negras (de Svarta Örnarna).

Den 9:e september skriver Hijos e Hijas en kommuniké i vilken de uppmärksammar och fördömer hoten nationellt. Enligt organisationen utgör de senaste hoten en del av ett mönster eftersom andra av organisationens medlemmar har utsatts för förföljelse och hot i städerna Santa Marta, Montería och Bogotá liksom i regionerna Sucre och Nariño.

Ett par veckor senare blir en annan Hijos-medlem, Francisco Marín Gutiérrez från Pasto, hotad till livet i ett meddelande till sin mobiltelefon. I meddelandet stod det att ”så som den andre människorättsförsvararen som vi nästan eliminerade, detsamma kommer att hända med dig”, han varnades också för att blanda sig i fredsprocessen och sitt engagemang för upprättelse för konfliktens offer. Det här var det andra hotet som Marín Gutiérrez mottagit på två veckor. Det första kom per e-post den 13:e september till människorättsorganisationen Movice, en annan organisation i vilken Marín Gutiérrez är aktiv.

Hoten skapar oro

Dessa hot och andra som medlemmarna i Hijos e Hijas mottagit, kommer samtidigt som fredsförhandlingarna i Havanna behandlar temat om offrens rätt till upprättelse. Hittills har tre delegationer med representanter för konfliktens offer rest till Kuba. Tre av dessa representanter har blivit hotade vid hemkomsten till Colombia. Hoten har orsakat stor oro bland både civilsamhällets organisationer och de som anordnat delegationerna.

Marín Gutiérrez konstaterar att hoten uppkommer i en tid med stort fokus på temat konfliktens offer.

- Hoten kommer under en viktig period i fredsförhandlingarna och den nuvarande förhandlingspunkten om upprättelse för konfliktens offer, förklarar Marín Gutiérrez. 

Den senaste tiden har det även arrangerats ett flertal aktiviteter inom temat fred och återupprättelse, däribland en minnesvecka samt flera möten med NGO:s och lokala institutioner relaterade till offren och fredsprocessen, säger Guitérrez.

Hotas trots skydd

En annan organisation som märkt av den hårdnande kontexten är Asfaddes, en organisation som arbetar för familjer till tvångsförsvunna. Luz Almanza, från Barrancabermeja och Javier Barrera från i Medellín, är båda företrädare för Asfaddes i sina respektive hemstäder och uttrycker stark oro för sin personliga säkerhet.

Båda har även blivit godkända att få skyddsåtgärder från den colombianska säkerhetsmyndigheten, vilket bland annat kan innebära skottsäker bil, livvakter eller annan typ av skyddsåtgärder. Barrera har dock, trots att han redan i juli fick beskeded om att han skulle få resurser till att använda för transport, ännu inte sett till pengarna. I augusti blev han på nytt hotad. Luz Almanza har å sin sida fått livvakter tilldelade, men är trots detta fortsatt hotad.

Dessutom fick hon meddelat i september att livvakterna hädanefter inte kan vara med på hennes resor utanför hennes hemstad på grund av att myndigheten har finansieringsproblem. Den 9:e oktober, under en resa till Aguachica med Asfaddes i norra Colombia, mottog hon, tillsammans med två andra Asfaddes-medlemmar, ett dödshot via sms från den paramilitära gruppen Los Urabeños.

Som beskrivits har situationen för människorättsförsvarare försämrats avsevärt den senaste tiden i Colombia och visar att det existerar grupper som inte har något intresse av att det varken blir ett fredsavtal eller upprättelse för konfliktens offer. Om dessa grupper i slutändan kommer påverka fredsprocessen återstår att se, men det åskådliggör de colombianska människorättsförsvararnas stora behov av stöd, vilka för tillfället befinner sig i en extremt utsatt situation.   

Text och foto: Anders Nordenskjöld, Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Colombia.

- Det är bara att beklaga att den nya regeringen väljer att förvärra urholkningen. Sverige har möjlighet att ha ett generöst flyktingmottagande utan att kostnaderna ska belasta biståndsbudgeten. På det här sättet fortsätter den nya regeringen tyvärr att ställa utsatta grupper mot varandra, säger Annica Sohlström, generalsekreterare i Forum Syd.

Däremot anser Forum Syd att det är positivt att finansiering till globala gröna klimatfonden med 500 miljoner kronor inte tas från biståndsbudgeten.

Regeringen vill även ha en automatisk rapportering om banktillgodohavanden mellan länder, vilket bidrar till att bekämpa internationell skatteflykt. I budgetpropositionen har rgeringen också sagt att offentlig upphandling som görs på rätt sätt kan bidra till  mänskliga rättigheter och hållbar utveckling.

Det är också välkommet att regeringen vill ha en nystart för PGU,(politik för global utveckling) eftersom samstämmigheten mellan olika politikområden måste bli bättre om det ska gå att uppnå en rättvis och hållbar värld.

Regeringen utlovar även att uppdraget för svenska civilsamhället ska ses över så att det åter blir möjligt att jobba för förändringar genom att skapa engagemang och bedriva opinionsarbete i globala frågor.

-Det ser vi som en välkommen markering eftersom det civila samhället har en avgörande betydelse för en insiktsfull och kritisk bistånds- och utvecklingsdiskussion i Sverige. Tyvärr har inte den tidigare regeringens neddragning av stödet för information och upplysning åtgärdats än, säger Annica Sohlström.

– På fabrikerna är det smutsigt och dammigt, med kemikalielukt och dålig ventilation och vi jobbar i trånga utrymmen, säger fackligt aktiva textilarbetaren Sean Sophal.

I går berättade hon, tillsammans med Vorng Demorng från det kambodjanska textilarbetarfacket C.CAWDU, om situationen för landets textilarbetare och om kraven på höjda löner, på LO-TCO Biståndsnämnds och Fair Trade Centers lunchmöte.

– Lokalerna är ohygieniska och dagarna långa, säger hon.

Textilindustrin i Kambodja omsätter miljarder, ändå finns det många exempel på bristande arbetsmiljö - och säkerhet på fabrikerna.

Förra året fick bland annat fler än 200 kambodjaner tas till sjukhus efter att de svimmat på en textilfabrik, och senast i tisdags skadades fyra arbetstagare i ett fabriksras hos en av H&M:s underleverantörer.

Dessutom utgör den nuvarande minimilönen på 700 kronor endast en fjärdedel av vad som beräknas vara en skälig levnadslön. Av en t-shirt som kostar 256 kronor går endast två kronor till arbetstagaren.

– De låga lönerna påverkar bostadssituationen eftersom man bara har råd att hyra prekära och smutsiga bostäder. Vi har inte råd att gå till läkaren eller äta näringsriktig mat, säger Sean Sophal.

I Kambodja arbetar runt 650 000 personer inom textilindustrin. Sedan förra året har textilarbetare i landet organiserat sig för att kräva att minimilönen ska höjas till 177 dollar i månaden och ett flertal strejker och protesterar gentemot regeringen och globala företag har genomförts i år.

Men det är långt ifrån riskfritt att organisera sig fackligt i Kambodja – våld och hot om avsked hör till vanligheterna, berättar Vorng Demorng.

– Genom att strejka och protestera riskerar man också att bli arresterad, säger hon.

Trots det har fackföreningsrörelsen vuxit i styrka och just nu pågår förhandlingar om att höja lönerna.

Fackföreningar världen över har slutit upp i uppropet och LO och IF Metall har skickat brev till Kambodjas premiärminister Hun Sen där de kräver att minimilönen höjs. Handels och Unionen har också aktivt stöttat höjningen, liksom världsfacket ITUC och de globala facken Uni Global Union och IndustriAll.
 
C.CAWDU och Fair Trade Center, tillsammans med Framtiden i våre hender och International Labor Rights Forum, uppmanar också Hennes & Mauritz – som är Europas största inköpare av kläder från Kambodja – att se till att en levnadslön betalas ut till deras anställda.

I tisdags hade de därför ett möte med det svenska företaget, som tidigare har presenterat en plan för levnadslön, men inte definierat vad det innebär.

– De tar inte tillräckligt ansvar, säger Vorng Demorng.

Malin Kjellqvist från Fair Trade Center instämmer.
– De säger att de stödjer en ökning av minimilönen, men fortsätter samtidigt att pressa priserna med leverantörerna.

Lina Karlsson.

År 2000 enades FN:s medlemsländer om en plan för att bekämpa den extrema fattigdomen i världen, genom antagandet av FN:s åtta millenniemål.

Nästa år går målen ut, men stora globala utmaningar återstår. Klyftorna mellan rika och fattiga ökar, klimatförändringar orsakar katastrofer runtom i världen, 2,5 miljarder människor saknar tillgång till grundläggande sanitet och 1,2 miljarder människor lever på mindre än 10 kronor om dagen.

I dag onsdag träffas världens stats- och regeringschefer i FN:s 69:e generalförsamling för att diskutera dessa utmaningar.

Därefter har Sverige och de andra medlemsstaterna 365 dagar på sig att sätta världen på rätt kurs och enas om nya utvecklingsmål som ska antas i september 2015.

Vi uppmanar Sveriges nya regering att under det kommande årets förhandlingar agera för att FN:s medlemsstater enas kring ambitiösa utvecklingsmål på flera områden:

Mänskliga rättigheter

Sverige är ofta ett föredöme när det gäller respekt för mänskliga rättigheter och har därför ett särskilt ansvar att verka för att medlemsstaterna lever upp till existerande åtaganden, bland annat FN:s konventioner om mänskliga rättigheter, ILO:s konventioner om de mänskliga rättigheterna i arbetslivet samt för att privata företag respekterar mänskliga rättigheter i alla länder de verkar i.

Jämställdhet

Jämställdhet krävs för en ekonomisk och hållbar utveckling och är ett viktigt mål i sig. Kvinnors och flickors rättigheter måste uppfyllas, inklusive rätten att bestämma över sin egen kropp, sexualitet, barnafödande och giftermål.
Sverige måste verka för åtaganden som säkerställer att barn inte blir bortgifta eller att tonårsflickor tvingas föda barn och lämna skolan. Ingen ska behöva dö i sviterna av förlossning eller osäkra aborter på grund av brist på preventivmedel, mödrahälsovård eller sexualundervisning.

Klimat

Rika länder som Sverige har ett historiskt ansvar för höga utsläpp av växthusgaser, vars konsekvenser främst drabbar människor i fattiga länder. Här behöver Sverige bidra till att de nya utvecklingsmålen omfattar åtgärder för och säkrar finansiering som stoppar klimatförändringarna, hanterar dess konsekvenser och begränsar den globala uppvärmningen till max 1,5 grader.

Hållbar tillväxt

Ekonomisk tillväxt i framför allt utvecklingsländer är en förutsättning för fattigdomsminskning. Men för att vara hållbar och skapa bättre villkor för de allra fattigaste, måste tillväxten vara inkluderande, säkerställa en rättvis fördelning och hålla sig inom ramarna för jordens resurser.
Sverige bör ta ansvar och verka för utvecklingsmål och åtaganden som minskar ojämlikheten och som inte kompromissar med miljön.

Generöst bistånd

Världens fattiga länder saknar de resurser som krävs för att nå hållbar utveckling, bland annat på grund av skatteflykt som gör att mer pengar försvinner ut ur utvecklingsländerna än vad de tar emot i bistånd.

Vi förväntar oss att Sverige står fast vid att världens rika länder även fortsättningsvis ska avsätta minst 0,7 procent av BNI i bistånd och verkar för att stoppa olovlig kapitalflykt, skatteflykt och förekomsten av skatteparadis.

Alla länder har ett ansvar för att hantera de globala utmaningarna.

Vi vill att Sverige tar sin del av ansvaret.

Gabi Björsson, generalsekreterare Afrikagrupperna
Aleksander Gabelic, ordförande FN-förbundet
Annica Sohlström, generalsekreterare Forum Syd
Ann Svensén, generalsekreterare Individuell Människohjälp
Lena Ag, generalsekreterare Kvinna till kvinna
Kristina Henschen, kanslichef LO-TCO Biståndsnämnd
Felix König, ordförande LSU – Sveriges Ungdomsorganisationer
Svante Axelsson, generalsekreterare Naturskyddsföreningen
Jens Orback, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Niclas Lindgren, direktor PMU
Anna-Karin Johansson, generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén
Erik Lysén, internationell chef Svenska Kyrkan
Eva Christina Nilsson, generalsekreterare Svenska missionsrådet
Maria Andersson, generalsekreterare RFSU
Håkan Wirtén, generalsekreterare Världsnaturfonden WWF
Cecilia Chatterjee-Martinsen, generalsekreterare WaterAid
Anneli Rogeman, vd We Effect
Samordnade inom CONCORD Sverige

Att personal som varit i närheten av en internationellt uppmärksammad smittsjukdom utsätts för ogrundad misstänksamhet är inget nytt fenomen. Det brukar benämnas stigmatisering.

Läkare Utan Gränser i Sverige har sedan länge medarbetare som arbetat med sjukdomen ebola och sedan återvänt till Sverige. På senare tid har sjukdomen blivit föremål för en kraftigt ökad mediebevakning. I takt med detta har även vi märkt att hemvändande medarbetare märker en ökad stigmatisering.

– Läker Utan Gränser har noggranna rutiner för medarbetare. Risken att någon av dem ska ha smittats med ebola är minimal, och risken att de sedan skulle smitta någon i Sverige är i princip obefintlig, säger Ulrika Loinder, rekryteringsansvarig på Läkare Utan Gränser i Sverige.

– Däremot ser vi stora risker om Sverige och andra länder skulle sluta skicka personal till Västafrika och låta epidemin sprida sig än mer.

Att vi blir fler turister ställer också högre krav på industrin. Allt för många researrangörer saknar ett aktivt och sammanhållet arbete för bättre arbetsvillkor, miljöhänsyn och respekt för lokalbefolkningens rättigheter och möjligheter. Kort och gott brister de i sitt ansvarstagande i leverantörskedjan.

I rapporten Ingen solskenshistoria granskade Fair Trade Center och Schyst resande 2012 arbetsvillkoren på hotell i Thailand och Turkiet som anlitades av Apollo, Ving och Fritidsresor. Under granskningen uppdagades grova kränkningar av mänskliga rättigheter på ett tvätteri i Phuket som anlitades av hotell som Fritidsresor och Ving använde. Där tvättades handdukar, sängkläder och andra textilier för hotellens räkning.

I den uppföljning som har gjorts i september 2014 konstateras att merparten av kränkningarna av mänskliga rättigheter på tvätteriet fortgår. Fortfarande är migranternas tillfälliga pass och arbetstillstånd beslagtagna av arbetsgivaren, vilket innebär att de är helt i händerna på arbetsgivaren och de kan varken byta arbetsplats eller lämna orten. I praktiken utsätts de för tvångsarbete. De flesta migrantarbetare arbetar tio timmar om dagen eller mer och får ingen övertidsersättning. Betald semester eller föräldraledighet existerar inte heller för migrantarbetarna på tvätteriet, vilket strider mot den thailändska lagen. Den enda förbättring som har rapporterats är att arbetarna nu får betalt enligt den lagstadgade minimilönen, vilket tidigare inte var fallet.

Det är förstås anmärkningsvärt att kränkningar har pågått under flera år utan att charterarrangörerna har lyckats bidra till att förbättra situationen. Men det är också viktigt att våga se att de undermåliga arbetsvillkoren på tvätteriet är endast ett exempel på missförhållanden i leverantörsledet.

Det är dags att charterbolagen kartlägger riskerna i leverantörsledet och förebygger att liknande situationer uppstår i enlighet med FN:s ramverk för företag och mänskliga rättigheter.

Det återstår fortfarande en del att göra när det gäller researrangörernas CSR-arbete. Jämfört med andra branscher ligger charterföretagen fortfarande långt efter när det gäller att arbeta handfast med etiska krav på leverantörerna och föra en konstruktiv dialog med fackförbund och ideella organisationer.

Resenären ska kunna resa till paradisstranden i trygg förvissning om att resan bidrar till utveckling och att både människor och natur mår bra av besöket.

Helena Myrman
projektledare för Nätverket Schyst resande
Debattartikeln publicerad i ETC

Det skriver Annelie Andersson, ordförande för Latinamerikagrupperna i Sydsvenskan med anledning av urfolkens kampadag.

Läs hela debattartikeln >>

Det var också svårt för både sjuka och skadade att ta sig till vårdinrättningar. Delphine Chedorge, landansvarig för Läkare Utan Gränser, berättar om situationen i Bangui under dessa dagar.

Varför bröt våldsamheter än en gång ut i Bangui?

 – Den 7 oktober blev det politiska läget alltmer spänt. Anti-Balaka-grupperingar krävde presidentens avgång, efter att hon anklagats för korruption. Flera dagar senare krävde Selekarebeller samma sak. Samma natt utlöste en enskild granatattack sammandrabbningar i huvudstaden. Vårt team vårdade 13 skadade människor på det största sjukhuset i Bangui, varav en avled av sina skador. Sammandrabbningarna skedde främst mellan väpnade grupper och internationella styrkor, även om våld mellan lokala grupperingar också förekom.

Hur var situationen under de tio dagarna?

 – När striderna blossade upp igen var läget kritiskt i nästan hela staden. Det var mycket svårt för våra team att bistå med sjukvård och för befolkningen att få tillgång till vård. Bangui kontrollerades av en mängd väpnade grupper. Attacker, bakhåll och hämndaktioner ägde oavbrutet rum, även i närheten av våra bostäder, sjukhus och kontor. Gatorna var tomma. Staden kändes förlamad och död. Taxibilar, motorcyklar och privata bilar förbjöds från att köra inne i staden.

 – På grund av säkerhetsrisker, hot och hinder som har satts upp i staden hade våra team, både de internationella och lokala, svårt att röra sig i staden. En konsekvens av detta var att vi under fem dagars tid inte hade möjlighet att nå PK5-kvarteren, som var särskilt utsatta. I det området stödjer vi en klinik där vi vanligtvis bistår med barnsjukvård.

 – Under en av våra resor rusade en livrädd kvinna fram mot vår bil. Hon bar på en skadad pojke. Det var först inne i bilen som vi insåg att han redan var död, på grund av att de inte hade lyckats ta sig till sjukvården i tid. Förmodligen fanns det patienter och skadade människor kvar hemma även på andra håll, och vissa kanske till och med dog på grund av att de saknade transport eller var för rädda för att lämna huset.

 – Det humanitära utrymmet i Bangui, och rent generellt i Centralafrikanska republiken, har minskat till en oacceptabel nivå. Under de här tio våldsamma dagarna blev tillgången till vård avskuren och blockerad. Andra hjälporganisationer, som till exempel Röda korset, blev hotade och förhindrade att ta hand om kroppar och transportera skadade. Sex olika incidenter som var direkt riktade mot humanitära hjälparbetare rapporterades under denna period.

Vad kunde Läkare Utan Gränser göra?

 – Under de här tio dagarna lyckades vårt team behandla 90 skadade på det största sjukhuset, 54 skadade på M’poko-kliniken och 16 på Castorsjukhuset. De hade skottskador, granatsplitter och macheteskador. Många kom ensamma till sjukhuset, ibland flera dagar efter att skadan hade uppstått.

 – Mediciner och annan medicinsk utrustning hade redan tidigare skickats till sjukhuset och vi hade även lanserat en handlingsplan för hur vi skulle agera ifall ett stort antal skadade skulle anlända samtidigt.  Bland annat infördes 48-timmarsskift så att den centralafrikanska personalen kunde äta och sova på sjukhuset, och slapp utsätta sig för de våldsamma sammandrabbningarna i staden. De lokalanställda tog hand om den akuta situationen, väl medvetna om att deras familjer i vissa områden var extra utsatta. Det var mycket svårt för dem.

Vad var det egentligen som hände under de här tio dagarna?

 – Sammandrabbningarna i oktober skiljer sig från det våld som ägt rum tidigare. Det ökade våldet och strategin hos de väpnade grupperna, det vill säga att strypa tillgången till grundläggande samhällstjänster, utgjorde ett påtagligt hot mot hjälpinsatserna som är av avgörande betydelse i Centralafrikanska republiken. All offentlig verksamhet i landet, och speciellt sjukvården, blir alltmer urholkad. Även om Läkare Utan Gränser inte blev en direkt måltavla under de senaste striderna ser vi allvarligt på det kraftigt reducerade humanitära utrymmet i Bangui och i resten av landet. Det berövar befolkningen från katastrofhjälp och äventyrar säkerheten för vår personal.

Hur är situationen i Bangui i dag?

 – Vissa organisationer kan fortfarande inte utföra sitt arbete. Men på många sätt återgick livet till det ”normala” den 20 oktober, åtminstone under dagtid. Efter mörkrets inbrott fortsätter rånen och det går inte att köra bil på stadens gator. Många invånare, bland annat lokala hjälparbetare, bevittnar nattliga plundringar och har tvingats gömma sina familjer i provisoriska läger för internflyktingar, där levnadsvillkoren är mycket otrygga.

 – De väpnade grupperna som just nu finns i Bangui och i resten av landet måste respektera sjukvården och rätten att kunna uppsöka vård för de som är sjuka och skadade. Detta är inte första gången vi uppmanar om detta, men vi kommer att fortsätta hamra in detta budskap tills det respekteras. Bangui må vara ”lugnt” igen, med det är knappast en fredlig stad och vi kan förvänta oss mer våld.

SweMUN 2015 arrangeras i Tidaholm den 24 26 mars, i samarbete med vår FN-skola Rudbecksgymnasiet. Konferensens tema är sambandet mellan säkerhet och utveckling.

Här hittar du som lärare och skolpedagog all information du behöver för att tipsa din elever om SweMUN 2015.

Ladda ned inbjudan här (PDF) >>

Till anmälningsformuläret >>

För information eller frågor, kontakta Helén Huledal, skolansvarig på Svenska FN-förbundet.

Välkommen med din anmälan till SweMUN 2015 om du:

- Är gymnasieelev i Sverige

- Är intresserad av globala frågor

- Vill och har möjlighet att förbereda dig inför rollen som delegat i FN

- Har minst två vänner som kan ansöka med dig som en delegation

Se en film från SweMUN 2014!

Killis i södra Turkiet ligger åtta kilometer från gränsen till Syrien. Sedan Turkiet öppnade gränsen har antalet syriska flyktingar ökat markant. I Killis, som tidigare hade 90 000 invånare, finns nu ytterligare 100 000 flyktingar från Syrien. Majoriteten är kvinnor och barn.

Det enda kvinnocenter som sedan tidigare finns i staden drivs av den turkiska regeringen, riktar sig till turkisktalande kvinnor och kostar pengar. För kvinnor från Syrien, som inte har hunnit lära sig turkiska och har ont om pengar, har det dock inte funnits någonstans att vända sig. Tills för tre månader sedan. Då öppnade Soriyat for Development, SFD, ett nytt kvinnocenter med stöd av Kvinna till Kvinna.

Tvingas tigga

– Många syriska kvinnor letar jobb för att kunna försörja sina barn, men saknar rätt slags kunskap och färdigheter. För att klara försörjningen tvingas en del tigga eller till och med sälja sina kroppar. På centret erbjuder vi yrkesförberedande kurser; enkla aktiviteter som så småningom ska kunna ge dem en inkomst, säger Lubna Al Kanawati, en av de anställda kvinnorna på centret.

På centret, som också driver ett dagis, kan kvinnor lära sig att sy, sticka eller utbilda sig till hårfrisör. Aktiviteterna är även till för att kvinnorna ska ha något att göra, vilket hjälper dem att hålla sin oro under kontroll. Under oktober startar kurser i turkiska för att öka kvinnornas chanser att försörja sig i det turkiska samhället.

Många som har flytt från oroligheterna i Syrien bär på svåra trauman. Därför ska centret så snart som möjligt starta en stödverksamhet för kvinnors psykiska hälsa.

Ett annat stort behov är utbildning. Många av flyktingarna kommer från landsbygdsområdena Idlib och Aleppo, där få har fått möjlighet att utbilda sig. På centret kan de förutom att lära sig turkiska gå läs- och skrivkurser och datautbildning. De kan även delta i föreläsningar och filmkvällar som handlar om kvinnors roll i samhället och kvinnorättsaktivism. Syftet är att ge kvinnor redskap att förbättra sina liv och ta en aktiv roll i byggandet av ett framtida Syrien.

Det nuvarande läget i Killis är spänt. Ett fåtal av de nyanlända männen hittar jobb, men det är ”jobb utan värdighet”, som Lubna Al Kanawati säger.

– De har extremt långa arbetsdagar och får minimal lön. För kvinnor är möjligheten att arbeta nästan obefintlig.

Välkommet center

Situationen för flyktingarna i Killis är komplex. Å ena sidan är de som kommer från Syrien tacksamma över att det åtminstone inte faller lika mycket bomber i Turkiet och att de här får viss hjälp av den turkiska regeringen, såsom vård. Å andra sidan saknar de känslan av värdighet.

– Vilken syrier du än frågar kommer att säga ”jag vill inte vara här, jag vill åka hem”. De få arbeten som finns är av den förnedrande sorten. Folk bor hopträngda på oerhört små ytor, maten är dyr. Det är ett tufft liv, säger Lubna Al Kanawati.

Centret är ett välkommet inslag i denna svåra situation. Varje dag kommer 12-15 nya kvinnor och ber om att få skriva in sig på språk- eller yrkeskurser. Och de är inte bara syrier. Efter att stadens medier vid flera tillfällen uppmärksammat centret har de även fått besök av turkiska organisationer.

– Det finns starka spänningar mellan grupperna, och vi vill vara en plats för där syrier och turkar kan mötas. Borgmästaren, som närvarade vid invigningen, bad oss att starta kurser i arabiska för turkiska kvinnor. Alla är glada över att vi finns, säger Lubna Al Kanawati.

”Vi är starka kvinnor”

Men det är ingen lätt uppgift de har tagit på sig. Kvinnorna som kommer till centret har förlorat mer eller mindre allt. En del har förlorat sina barn i Syrien. De riskerar att utsätts för sexuella trakasserier på gatorna för att de är syrier. En del tvingas sälja sex för att överleva.

Hur är det för er att jobba i den här situationen?

– Det är en väldigt tuff situation för alla, även för oss, men vi måste börja någonstans. Vi är starka kvinnor och kommer att bidra till förändring. Vi försöker stärka en liten grupp kvinnor, och om de själva kan börja försörja sina familjer är det jättestort för oss. Då gör vi något viktigt för samhället, säger Lubna Al Kanawati.

Karin Råghall.

Enligt UNHCR, FN:s flyktingorgan, har 3,1 miljoner människor lämnat Syrien för att söka tryggheten i något av grannländerna. 7 miljoner är på flykt inom landets gränser. I Irak har nästan två miljoner människor tvingats på flykt bara under det senaste året. Situationen i området är svår och behovet av hjälp är stort. Redan förra våren gick den första hjälpsändningen till Irak från Human Bridge. Sedan har det fortsatt i takt med att behovet ökat.

– Vi har skickat iväg ett tiotal containrar till flyktingläger i Irak och Syrien och vi kommer att fortsätta så länge behovet finns. Just nu är en av våra medarbetare på plats för att se vilket som är det största behovet och hur vi kan hjälpa till på bästa sätt, säger Robert Bergman verksamhetsledare Human Bridge. Sändningarna till Irak och Syrien samfinansieras av Läkarmissionen.

Sändningarna har innehållit bland annat sjukvårdsmaterial där mycket har varit hjälpmedel till personer med funktionsnedsättning. De har även innehållit kläder, tält, husgeråd och leksaker.

Här kan du ge en gåva till Läkarmissionens arbete i Irak >>

Varje år försvinner mer pengar ut ur utvecklingsländer genom skatteflykt än vad de får i bistånd. Pengar som kan rädda liv om de används rätt. Istället hamnar pengarna ofta på banker i den rika delen av världen eller i slutna skatteparadis.

Offentliga register viktiga för att motverka skatteflykt

Skatteflykten underlättas av bristande insyn i företagens verksamheter och av den sekretess skatteparadisen erbjuder. Företag undviker att betala skatt genom både laglig skatteplanering och illegal skatteflykt.

Ett av kraven i Diakonias arbete mot skatteflykt är att den svenska regeringen ska arbeta för att upprätta offentliga register över företags verkliga förmånstagare

Sverige har chans att påverka EU:s hållning

Offentliga register av förmånstagare diskuteras hösten 2014 inom EU:s översyn av penningtvättsdirektivet. Ett viktigt datum är den 4 november då EU kommer att diskutera frågan. Sverige har inför detta EU-möte en chans att visa sitt stöd för att upprätta denna typ av register, och att de ska vara offentliga.

Den lokala fackklubben på Ncell i Nepal organiserar i stort sett alla de 514 kollegorna, förutom cheferna. Att så många gått med i facket är resultatet av tidigare konflikter på arbetsplatsen – liksom ett framgångsrikt samarbete med det svenska fackförbundet Seko, det globala facket UNI och stöd från LO-TCO Biståndsnämnd.

Förra veckan kom enigheten på arbetsplatsen till användning när en av kollegorna plötsligt avskedades utan förklaring.

– Vi har haft resultatlösa möten med ledningen där vi försökt förstå varför vår arbetskamrat fått gå, förklarar fackklubbens ordförande Prakash Baral.

– Ncell bryter mot lagen i vårt land. Därför genomför vi en tyst protest, som än så länge är fredlig, säger han.

Sedan avskedet visar de anställda sitt missnöje med Ncells ledningsbeslut genom att bära svarta armbindlar. En av dem är Maruti Bhandari, som med stolthet visar upp sin svarta bindel. Hon får stöd av det globala facket UNI:s representant.

– Situationen måste lösas av ledningen, vi är positiva till Ncells långsiktiga investering i Nepal, och förväntar sig att de håller sig till vårt kollektivavtal och landets lagar, säger Shankar Lamichhane, ordförande för UNI i Nepal.

Ncells chef Erim Taylanlar svarar via mejl att Arvind Kumar Thakur misskött sina arbetsuppgifter och trots upprepade varningar inte ändrat sig, men att ledningen kommer att förhandla med fackklubben innan avskedet verkställs. På vilket sätt Arvind Kumar skulle ha misskött sina arbetsuppgifter framgår inte.

Det delvis statliga svenskfinska Teliasonera etablerade sig i Nepal genom en skandalomsusad affär 2008. När företaget köpte mobiloperatören Ncell i Nepal betalades 4,2 miljarder kronor till ett bolag som på tvivelaktigt sätt beslagtagits av Raj Bahadur Singh, make till den numera avsatte kungens dotter, vilket avslöjades av Veckans affärer 2012. Teliasonera äger Ncell med 60 procent. Resterande andel ägs av lokala investerare (20 procent) och internationella investerare (20 procent).

LO-TCO Biståndsnämnd besökte under tisdagen Ncell som del av en facklig delegation under ledning av LO:s ordförande och med deltagande av Världsfackets representant.

Ncells kommentar: 

"Employer’s opinion is that one employee has performed against his duties. Employer has tried corrective actions and development opportunities according to local labor rules throughout more than 18 months but they haven’t helped and we unfortunately had to terminate his contract. Employee representatives have not so far accepted Employer’s actions and we have so far not yet delivered the termination notice to the employee and will negotiate with Employee representatives about the issue.

So the case is still open and we are just starting negotiations. Employer believes it has valid arguments to do what it has done. Employer is trying to find common understanding with employee representatives about the case and we believe they will understand our actions when they will see all our arguments. As we have hundreds of employees there can be from time to time disputes but we will do our best to try to find common understanding when possible and negotiate about the cases in good order and with respect."

Kristina Henschen.